Ta mig tusan inte lätt att vara astrolog

Ibland funderar jag över om astrologin kommer att överleva i den tidsanda vi lever i nu. När vi inte längre tror på Gud och där vetenskapen så fullständigt har tagit över som ideologi. Och för att vara på den säkra sidan…dominerar den materialistiska synen det vi lever efter idag. Vi köper oss lyckliga, inte bara prylar, utan livsstilar. Vi använder våra barn som projekt-lyckade-icke lyckade… Ibland kan jag känna mig så vansinnigt o-hemma i samtiden.

Och det är jag självklart inte den första att göra. Med en positiv inställning kan jag utgå ifrån att jag ligger långt före min tid… Men med den negativa kan jag inse att det jag tror på, till exempel astrologin, hade sin storhetstid för flera hundra år sedan. Förr konsulterade kungar astrologer och fattade beslut efter planeterna. Idag skrämmer vår egen kloka och insiktsfulla kung befolkningen med den, som han befarar, alltmer utbredda tron på astrologin.

Ja, nej, nu kunde jag inte låta bli i alla fall…

Hursomhelst. När tvivlet anfäktar en dyker oftast något upp som är precis vad man behöver det ögonblicket man behöver det. I mitt fall har jag snubblat över två böcker som har givit mig tron tillbaka. Nej, tre böcker, två författare. Jag har plöjt igenom Karen Armstrongs båda böcker Historien om Gud och För guds skull. Riktigt tung kvällslektyr, vill jag lova, men ack så givande. Karen Armstrong är religionshistoriker. I de här två böckerna går hon igenom synen på Gud och religionen genom tiderna och, särskilt i den andra, jämfört med vetenskapen. Konkurrensen religion-vetenskap belyser hon på ett särdeles upplyftande och insiktsgivande sätt. Hon visar tydligt hur vetenskapen och religionen har förändrats utifrån vad man har upptäckt och påpekar att vetenskapen inte är en highway till sanningen, utan att den hela tiden förändras och modifieras.

Och det är här jag blir så där skönt tillfreds, därför att jag hävdar ständigt och jämt att vetenskapen inte är något annat än en religion, eller filosofi, och att den som sådan egentligen inte är så mycket mer tillförlitlig än till exempel astrologi.

Jamen, invänder vetenskapsanhängarna, vetenskapen bevisar ju någonting. Jaha. Vad? Jo, det som den har bestämt sig för att bevisa. Och det den kan bevisa. Allt utanför dessa ramar finns inte. Krafterna i universum, samhörigheten, samspelet mellan människa och kosmos, går inte att mäta. Och följdaktligen: finns inte.

Äh, det känns lite trist.

Nästa hemkänsla kom av min gamla frände Elizabeth Gilbert, som skrev den populära boken Lyckan, kärleken och meningen med livet för några år sedan. Hon var på tv igår och höll en miniföreläsning på Ted.com (missa inte det på Kunskapskanalen eller webben, alltid otroligt bra föreläsare) och talade om kreativiteten som någonting gudomligt. Hon menade att vi alla hade blivit så vansinnigt egotrippade i och med att kreativiteten förlades helt och hållet inne i oss människor själva. Istället manade hon tillbaka till den gamla hederliga föreställningen att kreativitet är en inspiration, en gåva, som du lyckligen nog någon gång får ta del av. Och som du förhoppningsvis lyckas fånga innan den flyger vidare.

Det var vacker så vacket beskrivet, för det tog mig tillbaka till en grundkänsla, och inte minst erfarenhet, jag har av att kreativitet, inspiration, är något magiskt när det fungerar som bäst. Och det går inte att förklara. Inte sjutton kan du peka på ett område i hjärnan och säga: där har vi den, där sitter kreativiteten. Och sorry, just du där har inget sånt område i din hjärna.

Nä. Vi letar alldeles för mycket efter förklaringar i hjärnans struktur och glömmer sammanhanget vi lever i. Och där lever också astrologin. För den utgår ifrån att vi lever i samklang med övriga världen och övriga universum. Astrologin manar till syntes, inte till att vi ska plocka isär oss själva i detaljer. Som passar in i vetenskapliga mallar.

#astrologi #karenarmstrong #elizabethgilbert #religion #vetenskap