TV-hallå hallå hallå!

Det är kanske inte någon stor grej, men nu försvinner tv-hallåorna för gott från SVT (programpresentatörerna, för er som är lite finsmakade och med för gott menar jag ansiktena-live). Och det finns det många yngre generationer som struntar fullkomligt i. Varför slösa tid på att presentera programmen – varför inte bara se dom?

Njaaaaa…men nu finns det ju en gammal, närmast förhistorisk, tradition där spänstiga kvinnor och män genom åren har suttit där och presenterat och förklarat programmen som vi, den äldre generationen (DÄG), har varit till att se. Och det har liksom känts tryggt. Som en vän i stormen. Som socialstyrelsens råd om 6-8 skivor bröd om dagen. Som anslagstavlan. Testbilden.

Innan jag helt bryter ihop… Jag tycker varje människa borde ha rätt till en tv-hallåa. Varför inte införa det som en hushållsnära tjänst? En person som tar plats i soffan bredvid en på kvällen och lotsar en igenom tv-utbudet, småputtrande i ens öra:

“Och nu kommer kvällens tredje avsnitt av En dag på fabriken där Nora upptäcker att Malcolm har ett lik i garderoben och hela byn kommer upp på tå. Jag vill varna känsliga tittare för starka scener, särskilt vid spelminut fem trettiotre och sjutton tolv. Varsågoda”.

Och personen kunde klä sig i grälliga skjortor eller stora tröjor med väldiga uggleögon som täcker brösten på ett högst utstuderat sätt.  Det är inte så långsökt. Kanske ha sällskap av en pratande docka som vet allt om trafikmärken och är allmänt förnumstig. Hallåan kunde tända ett ljus på jul och vara klädsamt allvarlig inför nyheterna. Och spexa till det inför melodifestivalen med boa och naken stjärt. Det skulle ge en viss trygghetskänsla.

Jag tycker det är en bra idé. Sno den gärna.

#svt #tvhallåor