Vad är kärlek?

Jag var på en föreläsning med Ann Heberlein idag. Henne har jag följt under flera år och beundrat hennes klokhet. Hon är teologie doktor i etik och varje gång hon kommenterar samtiden kläcker det till i hjärtat – och hjärnan på mig. Hon säger saker som jag liksom har därinne, men som med henne får struktur och form.  Nu var det inte riktigt så idag, dock. Idag ryckte hon tag i trådar som gick åt ett helt annat håll. Och det vad nog så givande.

Idag valde hon att tala om kärlek. Eftersom dagen handlade om kvinnor och beroende. Och våld. Hon valde att tala om kärlek för att visa, det var vad jag uppfattade, att det innehåll som ryms i kärlek också utgör förutsättning för de negativa sidor av kärleken som kan följa och slutligen resultera i våld. Men det var inte det hon fokuserade på. Utan hon beskrev kärleken som den kraft den är. I sig.

Ann Heberlein talade mycket om att kärlek till stor del handlar om att äga. Hon beskrev det i vackra och positiva termer. Man vill gå upp i den andre, man vill vara den enda för den andre, man vill vara den som den andre ringer till när livet känns åt helvete. Eller särskilt kul. Man vill äga den andre fullt ut, vara den som den andre vänder sig till, är beroende av, älskar.

Just där började det genast krypa i kroppen på mig. Jag vill nämligen inte bli ägd. Jag vill inte äga heller. Och som sagt, Ann Heberlein beskrev det inte som något negativt, utan snarare som något naturligt. Men det kryper ändå.

Hon beskrev också kärleken som uppgåendet i den andre. Att ens egen personlighet i någon mening utplånas och blir till en annan, till stor del och framförallt i stor litteratur både förr och nu, någon som blir till genom den andre. Hur många gånger har det inte beskrivits som oerhört vackert att säga: jag är ingenting utan dig, du ger mitt liv mening, det är dig jag lever för.

Hmmmmm.

Jamen, det ÄR väldigt vackert. Eller. Det LÅTER vackert. Jag köper inte det heller. Jo, för stunden. Det totala tillfälliga uppgåendet, utplånandet, att ge sig hän. Kanon. Ungefär som lycka. En flyktig känsla. Men att ge upp hela sin personlighet för gott, liksom. Njae.

Men det är kanske inte det hon menar.

Att ens liv, som det är idag, utplånas, försvinner och går över i ett gemensamt liv med den andre. Hm, ja, också fint. Men jag har alltid tänkt mig det så här: ditt liv, mitt liv och vårt liv. Inte att jag utplånas, allt det jag har samlat på mig under hela min livstid. Inte heller du. Men att det blir oss givet ett helt nytt liv DESSUTOM. Den tanken gillar jag. Då FÅR man ju något! Självklart kan man försaka och omvandla något man redan har till något annat, men för mig blir det livet, den personligheten, det jag som jag hade, ingenting värt om det helt ska utplånas. Även om jag får ett fantastiskt nytt gemensamt liv. Jag gillar det liv jag har nu. Jag gillar mig. Att du också gör det gör mig glad, men varför skulle jag då göra mig av med allt det? Som både du och jag gillar?

Nej, jag tror på att 1+1=3. Ditt. Mitt. Och vårt.

#annheberlein #äga #kärlek #vadärkärlek