Om vi mötte Gud på gatan

I dagarna har James Freys nya, och redan kontroversiella roman ”Sista testamentet” släppts. Den handlar om en man som råkar ut för en olycka och plötsligt finner sig vara Messias som har återkommit till jorden. Till New York. Och det kan ju knappast vara en lätt uppgift. I förra veckans Babel fick James Frey frågan om hur man skulle kunna känna igen denne Messias som plötsligt vandrar gatorna fram och Frey svarade, att det skulle man nog inte. Om Messias skulle komma åter till jorden skulle han knappast tillfredsställa behoven hos vita överklassmän med stenhårda åsikter om straff och skuld eller belöna dem som predikat Guds ord i vita kläder i Rom. Nej, enligt Frey skulle Messias snarare vända sig till dem som har förlorat allt i livet och sannerligen har behov av honom.  Så predikanter och missionärer med tvivelaktiga syften skulle inte få åtnjuta Messias gunst, precis. Snopet.

Och då ställer jag mig frågan. Om vi inte känner igen Messias när han kommer gående på gatan, skulle vi känna igen Gud om han gav sig till känna? Sannerligen! Människans bild av Gud är nämligen mycket mer mänsklig än någonsin bilden av hans son. Om Gud skulle uppenbara sig för oss i morgon dag skulle vi nicka igenkännande och säga: ja, där har vi en som är som oss (till skillnad från den där märklige avkomman som går runt och hjälper folk i nöd).

För vi lider av ett slags massdiagnos. Diagnoser följer tidsandan. Förr i tiden var folk helt enkelt bara galna, på Freuds tid var kvinnor hysteriska och männen nervösa. Idag sätter vi diagnoser på var och varannan åkomma. Man kan inte ens få vara kåt ifred, utan att få stämpel som sexmissbrukare, och ungarna får bokstavskombinationer så att det tills slut inte finns några normala barn kvar. Eller egenheter. Det senaste decenniet har utmattningssyndrom varit den dominerande diagnosen. Den diagnos som ligger i startgroparna för att troligtvis ta över är den narcissistiska personlighetsstörningen. Vi är där redan, men den har inte blivit den dominerande trenden ännu.

Och det är där Gud kommer in. Skulle han dyka upp så fyller han med lätthet kriterierna för diagnosen (enligt DSM-IV-TR, de psykiatriska diagnosernas bibel), kolla bara:

1. Har en grandios självbild (till exempel överdriver framsteg och talanger, förväntar sig att bli betraktad som överlägsen utan lämpliga meriter).

2. Är besatt av fantasier om obegränsad framgång, makt, briljans, skönhet, eller perfekt kärlek.

3. Tror att han eller hon är “speciell” och unik och bara kan bli förstådd av, eller bara borde umgås med, andra speciella eller högstatuspersoner (eller -institutioner).

4. Kräver stor beundran.

5. Har oresonliga förväntningar på speciella förmåner eller omedelbar respons på hans eller hennes förväntningar.

6. Är interpersonellt exploativ, det vill säga utnyttjar andra för att uppnå sina egna mål.

7. Brist på empati; är ovillig att känna igen eller identifiera sig med andras känslor och behov.

8. Är ofta avundsjuk på andra eller tror att andra är avundsjuka på honom eller henne.

9. Uppvisar arrogans, hotfulla beteenden eller attityder.

Om man betänker Guds första bud, Du skall inga andra gudar hava jämte mig, har vi ju redan där prickat in flera av dessa kriterier och inte blir det bättre av Luthers tolkning av budorden där han beskriver vad Gud ämnar göra om de tio buden inte följs:

Jag, Herren, din Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led, när man hatar mig, men som gör nåd med tusenden, när man älskar mig och håller mina bud.

Gud är onekligen besatt av fantasier om makt och perfekt kärlek och man kan känna en viss ömhet för honom, där han likt ett litet barn skriker efter uppmärksamhet och kärlek. Vad har gått snett i hans barndom, egentligen, vad var det han inte fick? Och hur många är det inte som känner sig så där missförstådda och försummade idag?

Orsaken till narcissistisk personlighetsstörning ligger i den tidiga barndomen, där barnet inte har blivit älskat för sin egen skull utan har förväntats uppfylla föräldrarnas (man brukar säga moderns) mer eller mindre outtalade krav. Barnet kan då dela då upp sin värld i en egen hemlig med fritt spelrum för fantasier och en där barnet gör vad som förväntas av det. Det här blir man förstås rätt kluven av. Om Guds barndom vet vi intet, men föräldrarna lyser med sin frånvaro. Är det bristen på kärlek som har föranlett hans storslagna planer om att skapa en hel värld och befolka den med växter och djur och människor och Gud vet allt! Ja, kanske.

Min egen teori lägger dock inte skulden för den här grandiosa självuppfattningen hos Gud, nej den handlar inte om honom alls, faktiskt. Det handlar om människorna som la ord i Guds mun. För vi vet ju faktiskt inte vad han krävde där i början. Han kanske var just den där storslagna, genomhyvens varelsen som i all ödmjukhet byggde den här världen och hoppades att vi skulle vara tacksamma och njuta av den med glädje. Utan att kräva något tillbaka. Han var kanske bara, likt ett barn, nöjd och stolt över det han åstadkommit och, som den entreprenör han torde ha varit, i full färd med att starta nya projekt. Och vad gör sådan framåtanda med människor? Se bara på Ingvar Kamprad, Bert Karlsson och Blondinbella  – det skapar avund! Man vill bara ta ner dem på jorden och helst bryta benen av dem. Så man gräver fram smutsig historik, gör narr av en dialekt eller förminskar i ren allmänhet.

Eller skriver tio bud på ett par stentavlor och säger: det var han som sa´t!

Nej. Tyvärr slog nog den svenska avundsjukan till i det här läget (den universella, såklart). Och istället för att göra människorna till Guds avbild gjorde man Gud till människans.

#sistatestamentet #narcissistiskpersonlighetsstörning #jamesfrey #gud #jesus #babel